25 juli
Jag minns hur halv jag kände mig när familjen inte var samlad. När vi var på sjukhuset och Ä var med våra nära och kära - man känner sig inte hel om inte alla är samlade. Precis så har jag känt ända sedan Caspian somnade in. Jag vet att han är med oss
- jag vill intala mig det, men det gör så ont att varje sekund inse att jag inte får hålla om min son - min Caspian.
Idag satt vi återigen med planeringen av begravningen. Har bara lite korrigeringar kvar. Äntligen har vi hittat rätt i alla låtar vi vill ha… De som bestämdes först var självklara då dessa har stor betydelse för oss till världens finaste pojke. Inledningsmusiken
är den som varit lite svår, men nu äntligen har vi hittat den och den är helt given… Caspian och månen! Jag håller lite på låtarna då jag sparar dem till begravningen…
Jag har så svårt att sätta mig in i den dagen - vår sons/lillebrors begravning. Det gör ont i hela min själ - det ska inte vara såhär!
Var nere i trädgården idag och lyssnade på låtarna vi valt. De är kopplade till Caspian allihop och tårarna föll ner som ett vattenfall. Att vi ska behöva leva vårt liv utan Caspians fysiska närvaro kommer jag aldrig acceptera. Jag kommer alltid känna
att en del av mig saknas…
