28 juli
Som jag beskrivit så många gånger kryper det ibland i kroppen och känslor måste ut. Redan igår bestämde jag mig för att jag idag skulle gå ner till trädgården och låta känslorna bubbla över. Räckte att jag kom ner till trädgården så kom gråten i massor
och tankarna flög runt. Allt från alla minnen jag har - jag ser honom verkligen framför mig och jag kan känna hur det känns att röra vid honom, krama honom och bära honom. Ibland kommer de jobbiga tankarna och tar över - mina rädslor. Caspians sista dag,
kaosminuterna… Här kommer tankar som var han rädd, hade han ont osv. Dessa saker plågar mig dagligen. Att ens barn ska lida är det värsta tänkbara och jag vet att han led den sista tiden men de minuterna är jag så rädd för, för det är dem som jag ville
skydda honom emot. Det plågar mig att jag inte kan påverka detta mer än att hoppas på att han kände sig trygg och älskad, för det var han verkligen!!!…. Maktlösheten är alltid med mig!
Jag kan sitta där i trädgården i timmar. Tiden stannar upp och jag trivs med att sitta och tänka på honom och låta känslorna komma (dock avskyr jag paniken när de jobbiga känslorna kommer - men jag låter de komma). Jag märker att jag gråter hejdlöst
men det bekommer inte mig - min bottenlösa sorg behöver komma ut.
Jag har aldrig velat vara ensam när jag är ledsen men idag har jag inget problem med det och jag trivs med att sitta där - jag känner mig inte ensam där och min rädsla för kyrkogårdar har bytts ut till ren trygghet.
Mycket har ändrat min syn på saker och mina rädslor är inte detsamma. Ä frågade mig för någon vecka sedan vad min största rädsla var och innan jag hann tänka sa jag - Att något ska hända mina barn. Där insåg jag att min största rädsla har hänt!!!
Och det kommer aldrig försvinna!
När jag kom hem blev det träning tillsammans med Ä och N - cirkelträning och box. Vi behöver röra på oss och att göra det till en familjegrej är underbart! Därefter har Ä varit aktiv och lagat mat till oss. Min underbara flicka - ett hjärta av guld med
så mycket kärlek att ge. Som jag älskar henne.
Älskade lilla Caspian jag hoppas du vet hur mycket jag, pappa och Ä älskar dig.
När jag förlorade min mamma för 6 år sedan så var också min stora fasa om hon led stunden innan hon dog, det har förföljt och gnagt i mig under alla åren. Jag satt i rummet utanför (Iva) och hörde hennes tunga andning och ”suckande” när dom kämpade för att hålla henne vid liv, det kändes som en hel evighet men jag tror det handlade om några minuter.. Jag tror att du med tiden kommer att lära dig att leva med ovissheten om din lilla pojke led eller inte, jag vet att jag har försökt att tvinga mig själv till att försöka släppa dom tankarna för man blir knäpp av att fundera, fundera och fundera. Det äter upp en till slut 😞💔