10 december
Nu närmar det sig julledighet och jag fasar ärligt talat för den, samtidigt som jag vet att jag absolut behöver den. Julen är som jag skrivit den finaste högtid som finns men jag fasar för denna mer än något annat för tillfället. Jag vill ge Ä en fantastisk jul för hon är värd det mer än något. Men jag har så svårt att hantera att den kommer vara utan vår Caspian. Det gör så ofantligt ont, det går inte att beskriva. Att jag ska vara långledig är bra men så enormt läskigt då jag kommer behöva ta itu med saknaden på en helt ny nivå. Ångesten har redan börjat krypa på något enormt och hjärtat håller på att hoppa ur kroppen. Jag är rätt bra på att hitta strategier i vanliga fall, strategier som kan hjälpa smärtan lite i alla fall. Men julen är enormt svår att hantera och att rymma från den tror jag inte heller är någon bra strategi. Jag måste låta alla känslor få komma och få lov att uttrycka det jag måste. Julen, barnens högtid… Hur kan världen vara så brutal, hur kan det ha blivit så att vår Caspian inte finns här mer. Barn ska få vara barn, få växa upp och få uppnå eller iaf försöka uppnå sina drömmar. Få njuta av det magiska julen ger... Jag önskar så att jag fick följa dig genom hela livet Caspian. Finnas där under alla utvecklingsfaser, lärdomar, misstag och glädjeämnen. Nu kommer du för alltid vara min lilla nästan 5 åring, som jag är så stolt över och som jag kommer sakna och älska livet ut.
Under ledigheten har jag samtal med terapeuter och hoppas på hjälp till strategier. Men jag önskar så att detta bara var en mardröm och att du Caspian kommer springandes emot mig och slår armarna om min hals! Jag vill vara med dig Caspian…
Jag älskar dig Caspian, mer än någonsin mitt hjärta!
