9 december
Det finns så mycket jag är tacksam för när jag tänker på vår son, lillebror Caspian. Saknaden är så ofattbart och brutal. Jag tänker varje dag på olika delar av tiden vi fick med honom. Oavsett hur tacksam jag är kring all den tid som vi faktiskt fick
med honom (vi fick vara med Caspian dygnet runt i fler år än vad man brukar med ett barn som nästan blivit fem) så går det inte att acceptera att han inte är med oss längre. Jag saknar honom mer och mer för varje dag och högtiderna gör allt sju resor
gånger värre…
Jag minns varje minut när Caspian föddes, tiden som mammaledig med två fantastiska barn, första året på förskola (då han var med mig under det året), de två åren han fick på egen förskola och sjukdomsåret. Jag minns så mycket och alla dessa
minnen värnar jag så mycket om. De två åren han var på egen förskola så önskar jag med hela mitt hjärta att jag fick vara och uppleva det hans fröknar gjorde med honom. Jag är så glad att de finns i mitt liv och kan beskriva saker för mig. Jag kommer
aldrig glömma alla våra upptäcksfärder, alla tankar och drömmar du delat Caspian. Jag saknar dig mer än ord kan beskriva.
Jag älskar dig!
