11 november
Efter jobbet åkte jag och N ner till stenhuggeriet för de hade meddelat att stenen nu var slipad och att det bara återstår texten som vi måste dubbelkolla innan den huggs in. När vi satt i bilen påväg ner kändes det okej, men en ilning började gå genom kroppen - detta är så fel. Ilningen fortsatte men blandades med en värme och en enorm smärta när vi gick igenom texten. Stenen var så vacker, blank och ren - att se Caspians namn, alla datum, orden vi valt och symbolen var brutalt. I bilen insåg jag ännu mer hur fel det är och när N kört mig till Caspians trädgård kom tårarna. Det ska inte vara såhär… Jag vet att du har somnat in Caspian men det går inte att greppa. Inuti är jag en hög småbitar och vissa byggs upp lite i taget men faller tillbaka igen…
Stenen har jag längtat efter i flera månader och jag längtar tills den kommer på plats, vilket den antagligen kommer vara redan i slutet på nästa vecka. Att se den på plats kommer vara enormt känslomässigt inser jag efter idag… Caspian du är värd allt och ännu mer…
Älskade älskade Caspian… Jag älskar dig med hela mitt hjärta, kropp och själ. Min älskade lilla son!
