17 november
Haft en rätt bra dag idag på jobbet. Jag trivs med det jag gör och har världens bästa kollegor. Älskar att utmana barn samt se dem utvecklas. Jag har verkligen inget problem med att vara kring barn, snarare tvärtom. Dock inser jag att det smärtar mycket att se saker som jag saknar enormt mycket. Som att gå i affären och sen gå förbi någon med barn där, saknaden slår mig mycket men jag tar mig förbi och jag tror stunden är över. Men idag insåg jag att när jag får en känslostorm kommer även dessa känslor upp med full kraft och saknaden, kärleken till Caspian griper tag om hela mig. Den smärtan att inte få ha honom kvar. Filmerna börjar snurra i mitt huvud, allt det fina vi upplevt, allt jag önskar du slapp uppleva Caspian, allt jag önskar jag kunde ta ifrån dig… Allt som runnit mellan våra fingrar och vi inte har kunnat påverka. Ovissheten, maktlösheten… Den enorma kärleken mellan oss alla i familjen! Den enorma villkorslösa kärleken du gav Caspian! Allt!!! Tårarna föll och tack och lov har jag en trygg famn att landa i även om inget får vår son tillbaka, så har vi honom i oss!
Ibland tror jag att du visar dig för mig Caspian. När jag tillslut lugnat ner mig så gick jag ut med soporna och påväg tillbaka till lägenheten insåg jag snabbt att månen var precis framför mig - helt klar… Jag började sjunga raderna från Thomas Stenström och fick en enormt varm känsla i kroppen! Du är med mig Caspian!
Jag älskar dig min älskade pojke! Min superhjälte, min månfarare.
"Ser du månen där du är i kväll,
ta min hand så tar vi ner den,
ser du solen bakom höghusen,
blundar du är vi tillsammans igen,
blundar jag är vi tillsammans igen"!!!!
