22 november
Idag var det egentligen tid för mig och N att få lite terapi tillsammans men tyvärr blev den inställd pga sjukdom. Hoppas på att vi snart kan fortsätta få den hjälp vi behöver, får annars söka oss vidare. Även om vi just nu är inne i en bra period mellan
oss så är det en färskvara och vi måste ha hjälp kring hur vi bearbetar allt och hur vi ska gå allt att fortsätta vara bra. Jag hanterar allt på mitt sätt, N på sitt och vår Ä på sitt. Alla sätt är okej, hur de än ter sig men man måste även kunna
nå varandra… Jag är så tacksam för allt stöd vi får och jag tycker att få prata med någon utanför gynnar så mycket. Nu i efterhand tycker jag nästan att man skulle gjort det även innan. Jag lär mig så mycket om mig själv och får vända och vrida på
allt, både för mig själv och mina närmsta Ä och N. Smärtan kommer alltid vara kvar men att lära sig om sig själv kan inte mer än gynna.
Min kurator från ASIH ringde mig idag och följde upp hur allt gått sedan hon blivit tvungen att lämna över oss, och det kändes så bra att hon gjorde det. Hon vet så mycket om mig även om vi bara fick några månader och tänk att i en sån situation som vi
varit i får man en trygghet på ställen som man minst anar det.
Rastlösheten tog tag i mig nu ikväll och jag insåg att jag behövde ut i den friska luften och ner en pytteliten sväng till trädgården. Vilket det även blev. Att bara få tända ett ljus gör mer än jag någonsin kunde ana. Min älskade lilla pojke!
Jag saknar och älskar dig Caspian, mitt lilla hjärta!
