26 november
Vet aldrig hur man ska räkna men det jag vet att det antingen igår eller imorgon är 6 månader sedan Caspian somnade in. Min hjärna kan inte räkna ut om det är veckodagen eller datumet, ibland står det helt still - speciellt när det är något som gör så ont. Men jag kör på datumet. Så imorgon, 27/11, 21.08 var det 6 månader sedan… 6 månader sedan vi förlorade den finaste pojken i världen. Det jag vet med säkerhet är att det är en tid som känns som en evighet, en evighet utan dig, Caspian,vårt hjärta. Det smärta varje sekund, varje andetag. Det kommer aldrig sluta att göra ont! Vår älskade pojke! Hur jag än vrider och vänder på saker så är det som hänt så fel och jag önskar inget barn, inga föräldrar detta - ingen!!!
Idag fick du din sten på plats och det blev sååå vackert i din trädgård. Jag ska ner till din trädgård imorgon och fixa lite och tänka ut hur vi vill att din trädgård ska vara. Mitt hjärta brister samtidigt som det känns bra att stenen är på plats. Det jag vet är att den är superfin och så som vi ville ha den! Du är värd allt och ännu mer älskade Caspian.
Idag fick jag även veta att jag ska börja med PDT (psykodynamisk terapi) innan jul. Jag vill detta mycket för att verkligen ta hand om mig själv - för min skull, Äs skull och Ns skull och även för Caspians skull. Jag vet hur trasig jag är inombords och jag märker det i det mesta!
Jag älskar dig, jag älskar dig Caspian!
"Blundar du är vi tillsammans igen,
blundar jag är vi tillsammans igen".
