13 oktober
Tiden går men står ibland stilla… När jag kom hem hade älskade N lagat mat och efter maten kröp rastlösheten in, vilket den brukar göra när det är extra mycket saknad. Ställde mig i Caspians rum och det är så galet, jag minns exakt när allt ställdes på
sin plats, när vi satte upp bilarna på väggen, när månen gick sin plats, stjärnorna, sängen osv. När leksakerna köptes in, presenter osv. Jag såg honom framför mig sovandes i sängen. Minns hur mycket plats han behövde, vilken ställning han sov i osv.
Inom mig sprids en enorm värme samtidigt som en obeskrivlig saknad. Älskade Caspian… Dessa stunder får världen att stanna upp, min Caspianbubbla!
Behövde göra något åt rastlösheten och det blev en kvällspromenad med en kollega, N behövde vila då han har det kämpigt nu.
Mina promenader går alltid igenom Caspians trädgård och det ger ett konstigt lugn när jag får tända några ljus. Se månen på himmeln samtidigt som jag kan de hans måne vid trädgården. Jag behöver vara i Caspianbubblan, om så bara för en stund.
Lilla Caspian, din hand i min alltid! Jag älskar dig min pojke!
Kära Titti.Tänker ofta på er.Skickar mycket styrka och kärlek till er.❤