28 oktober
Märks verkligen att vi alla här hemma är inne i en ny sorts period. Det går runt så mycket i mitt huvud och känslorna kan man nästan ta på. Minns så mycket hela tiden och kastas mellan saknad av dig i mataffären, till hemmet, att inte få hämta dig på
förskolan, allt vi gått uppleva på sjukhuset, alla saker vi gjort. Ena stunden upplever jag något för att sedan uppleva något annat. Allt är så verkligt.
Tårarna kom i mataffären idag. Saknade så mycket att ha dig i vagnen - i affären sjöng vi ofta och du älskade att vara med på allt. Du älskade att hjälpa till att ta godis även om du inte åt det. Du fick mig att köpa så mycket
som vi inte skulle ha.
Jag minns hur du Caspian sjöng på cykeln till och från förskolan. Alla våra upptäckter påvägen såsom grävmaskiner, harar, koltrastar och så mycket annat.
Jag minns allt från sjukhuset. Alla besked minns jag t.o.m. var vi satt. Diagnosen, förändringarna… Varje gång vi slogs vid fotknölarna, varenda tår som föll för de besked vi fick. Varje gång vi var tvungna att söva dig, stråla dig, byta nål, ta
blodprover, vänta på läkare, vänta på postop, gå till lekterapin, RMH, våra promenader, restaurangbesök, shoppingturer, när du fick åka ambulans, brandbil och polisbil, Kålmorden osv. Allt är så blandat. Vi har haft så många fina stunder
med dig men även tvingats se dig kämpa för livet. Det är som natt och dag. Men en sak är säker, jag är så enormt stolt över dig, jag älskar dig med hela mitt hjärta och är så glad för att just du hamnade hos oss.
Älskade Caspian, du är så älskad och jag vill ha allt så verkligt som det är i mitt huvud. Jag älskar dig min superhjälte!

Kära Titti.Du skriver så fint och vackert.Dina ord berör så rakt in i hjärtat.Fina lilla Caspian.Så underbart fina bilder
Skickar mycket styrka o kärlek till er.Stor varm kram.