16 september
Ytterligare en okej dag på jobb och dagarna börjar rulla på. Men det är helt overkligt fortfarande och känns så konstigt, allt är annorlunda. Jag har en sån enorm saknad och längtan efter Caspian. Att få sitta och pärla, pyssla, pussla och spela spel med honom. Ut och gå våra promenader. Laga mat tillsammans och hitta på saker. Mysa i soffan, läsa bok. Allt man tar för givet saknar jag sååå mycket. Se honom och Ä tillsammans, njuta av deras kärlek till varandra. Se honom med sin pappa busande och kramandes. Att få höra Caspian berätta saker och se honom använda sina gosedjur för olika saker. Krama och pussa. Det är så mycket som jag saknar med dig, Caspian. Vår fina fina son!
På måndag börjar Caspians Walk of Hope virtuellt och nästa helg blir den fysiska promenaden. Att få göra detta känns fortfarande så bra även om jag önskar att det inte var behövligt. Det finns verkligen inget annat jag avskyr så mycket som cancer. Nä, fy vad jag saknar dig Caspian.
Jag minns när du matade alla dina gosedjur. Sköldpaddan älskade gurka och jag minns ljuden du gjorde, så väl, när sköldpaddan åt. Du hade så mycket roligt för dig och jag kommer värna om alla stunder med dig för all framtid!
