18 september
Vaknade med en märklig tveeggad känsla i kroppen - en känsla av att jag försovit mig och en känsla av saknad. Saknaden är konstant alltid och känslan av att jag försovit mig försvann när jag insåg att det var lördag.
Blev en seg dag, då orken inte infann sig. Dock blev det en vända till Caspians trädgård där jag kunde tända några ljus och prata lite med honom.
Bjuden till fest idag och det var trevligt. Världens finaste 25åring fyllde år. Och hennes omtänksamhet gav inga tvivel om att jag skulle närvara.
Känns så märkligt att socialisera sig igen. Alla har den känslan på grund av Covid-19 och jag har en annan känsla pga allt vi gått igenom. Ärligt talat så har absolut Covid-19 påverkat oss och jag har en respekt för denna sjukdom men inte
alls i den mån den påverkat andra. Caspians sjukdom har varit i fokus samt saknaden efter honom. Det vi har förlorat är det mest otänkbara… Vår älskade lilla son!
