Trettionde strålningen - SISTA!
Idag fick vi väcka C och han såg som vanligt fram emot strålningen, även rätt glad för att det var sista gången. Han hittade strålapan snabbt och apan höll i ett väldigt långt snöre. C hoppade snabbt ur vagnen och följde snöret - i änden låg ett paket. Vilken lycka!! Han öppnade försiktigt paketet och i det låg ett Bajsmemo. Med tanken på alla bus som gjorts på strålenheten kring fisar och bajs så är det helt självklart att det skulle finnas ett bajsmemo i paket! De är sååå fantastiska på strålenheten - de har förgyllt Cs resa på många sätt! Det blev lite känslomässigt för mig när jag insåg på riktigt att det var sista gången, dessa underbara människor har verkligen hjälp oss och stöttat oss i detta och det kommer kännas tomt utan deras stöd. Jag inser hur alla stöttat på sitt sätt och lyft oss när vi behövt! En strålbehandling är tuff och jobbig att gå igenom men så konstigt att något sånt kan bli så tryggt som jag idag tycker det varit. När han blivit strålad så vet jag att det händer något, att han är under behandling. Men nu kommer det jobbiga - vänta och se vad som händer härnäst. Tack och lov så sitter stråleffekten kvar i veckor efter, men sen?
De frågade om vi ville behålla strålmasken och först sa jag ja, men när jag kom upp till postop och fick klämma och känna så fick jag ett obehag och valde att lämna dem på postop, tog dock foto. Jag vill någonstans minnas den men inte ha den konkret. Dessutom var skulle jag förvara denna?
Efter postop var det dags för samtal med läkare kring upplägget inför bl.a. nästa vecka och kortisonnedtrappning. Känns tryggt att vi har dessa kompetenta och underbara läkarna till vårt förfogande. Därefter var det dags för blodprov och ta bort nålen samt sjukhusarmbandet. Lilla C tyckte absolut inte det var roligt att ta bort nålen (det största obehaget är egentligen plåstret) men de underbara sköterskorna hade ordnat med lite presenter efteråt då han gjort sin sista strålning - det hjälpte lite. Nu är vi utskrivna men ska besöka dagvården rätt ofta. Behandlingen är inte helt klar då han fortfarande går på kortison så SuperSnöret är inte färdigt än. Tyvärr så saknas det sömnpärlor på avdelningarna och därför har vi inte kommit i kapp med snöret vilket ha gjort att jag inte delat med mig av detta här än. Men nu är det väldigt långt och C är väldigt stolt över detta snöre! Återkommer kring detta så fort vi kommit i kapp!
Efter att C blivit utskriven var det dags att checka ut på Ronald Mcdonald hus. Även detta så tveeggat! RMH har verkligen varit vår trygghet - vårt hem! Personalen är fantastiska och familjerna underbara... Ytterligare en trygghet som finns kvar men som vi inte har till förfogande just nu.
Det tog en stund att städa och packa men vid tretiden var vi påväg till Ystad. Ä hade varit med morfar på shoppingtur då de hade studiedag i skolan så de mötte upp oss på RMH. Barnen skrattade massor i bilen påväg till Ystad medan jag och N inte visste vad vi skulle säga (så mycket blandade känslor för oss båda). Ovisst men skönt samtidigt som det är lite läskigt och tomt. Med tiden kommer vi nog landa med detta, men det kommer ta ett tag. En sak är dock säker att ovissheten kommer vi aldrig bli av med.
Resten av dagen blev det att packa upp och handla. Jag och C tog lådcykeln till affären och njöt av den härliga ljumma kvällen. Att få göra små saker som att ta och cykla på kvällen är verkligen kvalitétstid. C ville inte gå in förrän efter lite bandy också, så där stod vi i mörkret och passade. Just detta har jag ändå längtat efter att få vara mer fri och få använda sina egna saker - göra det man känner för!
Nu börjat ett nytt kapitel men läkarbesöken börjar redan på måndag!
