30 november

Känns som hela jag gått i en miljon bitar. Kroppen känns tom, tung och förkrossad. Allt går i slowmotion och världen känns upp och ner. Det finns inga ord som kan beskriva detta helt. 
Tack och lov har vi våra barn nu och C mår relativt bra nu. C har satt mig i aktivitet idag. Kortisonet gör sin verkan - han blir hungrig, aktiv (ibland vet han inte vart han ska bli av) och känslig. Vi har bland annat pysslat massor, spelat spel och sparkat boll. Ä kom hem framåt lunch vilket var enormt skönt - nu är alla samlade. På eftermiddagen tvingade C ner oss alla på restaurang (han skulle prompt dit), vilket blev ett bra break från allt - men man påminns hela tiden. Försöker ta en minut i taget och andas. 

Idag har vi pratat med läkaren, men än så länge vet hon inte helt vad som ska hända helt. Men C är prioriterad på måndag och tisdag, så tisdag eftermiddag bör vi veta planen som ska ske nu. Vi har även fått ny tid till kuratorn och ska dit mycket tätare än vi bestämt tidigare. Detta tror jag att vi verkligen behöver. Kroppen är absolut påverkad av detta, enormt påverkad. Vi får hålla ut till nästa vecka, men det känns skönt att veta att vi kan ringa sjukvården när som och de finns där för oss! 

Detta är en absurd situation... Älskade barn! 

(null)

(null)