Min älskade Caspian
Min älskade Caspian!
Jag kommer alltid att älska och sakna dig, jag vet att jag kommer göra det så länge jag lever - tills vi ses igen! Jag minns varje minut med dig - åker tillbaka till alla stunder med dig genom att bara titta på en sak, gå i en affär, en gångväg, höra låtar, se månen - det finns så mycket som gör att jag återupplever, ser allt framför mig och känner alla sorters känslor. Jag minns hur enormt lycklig jag och din pappa var när du föddes. Vårt andra lilla friska mirakel. Minns Äs blickar och kärlek när hon äntligen fick sin lillebror. Du är så efterlängtad och nu så enormt saknad. Du var så vacker redan från början och utvecklades till en fantastisk, omtänksam, fantasifull, kreativ och underbar liten pojke. Vår perfekta pusselbit som gjorde vår familj komplett!
Vi trodde aldrig att vi skulle drabbas av detta, aldrig att du skulle bli så sjuk som du blev! Jag trodde att i princip allt gick att bota och att ingen sjukdom kunde ha ett så snabbt förlopp som just DIPG har. Från att tro att vår lilla friska pojke skulle få ett långt liv tillsammans med oss till att helt plötsligt få veta att du vår Caspian drabbats av en obotlig hjärnstamstumör är fortfarande helt obegripligt. Vi krossades när vi fick din diagnos och sen när du somnade in krossades vi totalt och världen föll från våra fötter. Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig ska få hålla om dig igen. Att jag aldrig ska få höra din röst, känna din doft, känna din hand tryck mot min.
Det finns så mycket som jag är tacksam för och så mycket som jag känner att jag sörjer att vi inte får uppleva tillsammans. Jag är så tacksam för all tid jag fått spendera med dig Caspian. Du fanns i nästan 5 år och jag, N och Ä har fått vara med dig nästan konstant under större delen av dessa år. Vi lärde känna dig på djupet och jag önskar att jag fick uppleva dig som vuxen - du hade blivit så klok. Du visste mer än många femåringar. Din omtänksamhet och kärlek till livet har lärt oss så mycket. Att se världen genom dina ögon har öppnat upp så mycket. Du kunde se världen på ett sätt jag önskar jag gjort tidigare. Se det absolut vackra i naturen, i kärleken till varandra. Du har visat mig mer än någon. Du är verkligen min superhjälte.
Jag önskar jag kunde förklara allt jag känner. Jag vill prata om dig konstant, jag vill ha dig i mitt liv. Den maktlöshet och känsla av att inte kunna påverka något är fruktansvärd. Du ska vara med oss Caspian och ingen annanstans.
Att sakna dig är det jobbigaste jag någonsin kommer uppleva. Att älska dig är enkelt för det gör jag med varenda millimeter av min kropp, men att sakna dig gör så ont. Mitt hjärta bär på ett stort hål. Vårt familjepussel blir aldrig helt igen. Jag hade gjort vad som helst för att kunna lägga det pusslet igen. Känna känslan av att alla är samlade. De andetagen som är så lättade när alla är tillsammans.
Du kom med en lärdom, du har gett ditt avtryck i så många människor och du kommer aldrig bli glömd. Jag längtar tills dagen jag får hålla om dig igen och jag önskar att du väntar på mig. Vi gjorde allt vi kunde för dig och jag hoppas du vet det, jag, N och Ä älskar dig mer än något. Vi gjorde vårt bästa för att du skulle må så bra som möjligt, att vi skulle vara tillsammans så mycket som det gick. Du är och kommer alltid vara vår familj… Du, jag, vi, tillsammans…
Jag saknar allt vi gått igenom och jag värderar de år vi fick högt. Jag kan se det positiva i mycket och njuta av all tid vi fick - t.o.m. den tiden vi fick på sjukhuset. Vi hade det inte bara jobbigt. Allt blev bara annorlunda, men vi lärde oss leva med att det var så. Allt det jobbiga blev "normalt". Det är lite av det som är konstigt nu. Det var även mycket som var jobbigt och brutalt - att du led det sista kommer hemsöka mig för alltid och dagen du gick bort. Men allt som många tycker är jobbigt och fruktansvärt har vi lyckats hitta små stunder av något fint i, förutom det mest brutala. Det jag aldrig kommer att acceptera är att du försvann från oss för tidigt. Dagen du somnade in var den värsta dagen i mitt liv, en bit av oss dog med dig… Älskare Caspian jag önskar så att jag fick mer tid med dig, jag vet att hade jag fått det hade jag aldrig släppt dig. Du är min son och kommer alltid att vara det.
Jag har många roller - dotter, syster, barnbarn, svärdotter, svägerska, kollega, förskollärare och vän är några. De roller jag är mest stolt över är fru och mamma. Jag är mamma till två fantastiska barn som jag är så stolt över! Jag är så stolt att just jag fått äran att vara Äs och Caspians mamma. Idag är jag en mamma och en ängelmamma. Mina barn är mitt allt och det kommer alltid vara så. Jag kommer prata om mina barn precis som alla andra. Jag vet att vissa ibland tycker det blir jobbigt när jag pratar om dig Caspian och det är det värsta. Oavsett om du lever eller inte är du min son som jag älskar och jag är stolt över dig. Du och Ä har gjort mig hel och lärt mig så mycket - jag kommer aldrig sluta prata om mina guldklimpar.
Jag kommer nu lägga bloggen på hyllan. Men jag kommer inte sluta skriva. Caspian, bloggen kommer bli en bok i ditt minne och jag kommer fortsätta skriva till dig men i formen som brev och kanske kan det även bli något i framtiden. Jag behöver skriva till dig, jag behöver få reflektera och få ut mina känslor och på detta sätt tror jag att jag kan värna om varenda minne vi har med dig! Låta mig minnas!
Caspian, jag älskar dig så enormt mycket. Idag visade du att du var med oss med världens finaste måne och jag har varit nere och pratat med dig i din trädgård där stenen står vackert och ljusen brann fint!
Kommer aldrig sluta tänka, sakna och älska dig Caspian Åke Göran Wahlström! Min lilla loppa, mitt gryn, min lilla skatt, ögonsten, solstråle, min kämpe, min superhjälte!
Mamma älskar dig nu och för alltid!
