31 december - Nyårsafton
Sista dagen på detta året. Ett oförglömligt år, med mycket smärta men även minnen. Minnen, lärdomar och lidande som jag och vi alla ska bära med oss. Covid-19 sätter spår hos alla men även vår sons situation sitter hos många och det är den som gör
mest ont hos oss. Det är den vi kämpar med och emot varje dag - göra det bästa för vår son. Jag vill tro och hoppas på att 2021 kan ge oss ett mirakel, men realisten i mig säger att detta år kan komma att bli riktigt jobbigt och kanske det värsta
av alla. Men vi får hoppas på miraklet, om jag ska ha någon nyårsönskning så är det bara att vi ska få behålla vår älskade son. Hoppet är det sista som lämnar.
Idag har vi verkligen bara tagit det lugnt. Vi är alla helt slut efter dessa dagar. Men kvällen kom och det blev take away från Pinchos, film och mys.
Tolvslaget firades på vår takterrass och vi bara njöt av fyrverkerierna. Efter vi skålat, jag, N och Ä, väckte vi C så han fick se fyrverkerierna (vi visste inte hur han skulle reagera). Han förundrades en stund (inlindad i ett täcke) och sen ville han
sova igen. Goa unge!
Trots allt blev det en mysig familjenyår, men vi alla saknade de nära som vi brukar fira med - men omständigheterna sätter käppar i hjulet för det.
Nu tar vi och laddar den energi vi har kvar och börjar året med förhoppningsvis nya behandlingar som kan ge finaste älskade C mer tid med oss.
Gott nytt år, på er alla!
