3 augusti
Jag är så otroligt nöjd med tatueringen jag gjorde i juni. Den får mig att tänka på mina underbara barn. Dock har jag grämt mig över att jag till hösten/vintern inte kommer se den. Inte att jag behöver visa upp den utan för mig alldeles egna skull.
Det sitter i huvudet… Jag behöver se den på något sätt.
Vi i familjen; jag, N och Ä har sedan Caspian somnat in försökt sammanfatta våra känslor, vår kärlek till varandra… Vi fyra… Jag, N, Ä och Caspian. N myntade fyra ord som träffade rakt in i hjärtat. Jag tänker på Caspian, Ängla och min fantastiska
man när orden kommer. De orden är: "Du, jag, vi, tillsammans…". Dessa ord har blivit väldigt viktiga för oss och kommer vara en fras som kommer sägas mycket under begravningen.
På grund av det ovan blev det en tur till tatueraren idag för lite redigering. Nu känner jag att jag kan andas ut och jag har fått med det viktigaste jag har - min familj!!! Alla i min familj! Jag kan ta på mig vad jag vill och ändå se. Inget
av detta hjälper min sorg, men kanske det kan ge mig något lite.
Oavsett vad är vi en familj och det kan ingen ta ifrån oss. Oavsett om vi är samlade eller inte så är kärleken till varandra oändlig!
Vad fint att alltid ha fimljen närmst, och bli påmind om vilka fina barn ni har. Stor kram