31 augusti
Efter en dag på jobb, middagsfix och kört ner mannen min ner till motorcykeln för byte av garage passade jag på att åka till Caspian. Det behövdes vattnas, tända lite ljus och lite mamma-Caspian mys. Stressen i kroppen lugnar sig lite när jag varit nere i hans trädgård och när jag låtit lite tårar komma. Igår kom en massa tankar av det jobbiga slaget precis innan ögonen slöt sig för natten. Klumpen i magen blir då enorm och ångest sköljer över. Den känslan som infinner sig då är så svår att beskriva - möjligen bottenlös sorg är det närmsta. Varje millimeter av min kropp gör så ont. Jag längtar lite till nästa gång det är dags för kuratorn. Att få ut allt på neutral mark är väldigt skönt, men tar inte bort något. Inser verkligen att jag kommer känna denna smärta varje dag i resten av mitt liv och mina närmsta känner likadant. Vi saknar och älskar vår fina lilla kille - varje dag och varje natt nu och för evigt!
Skickar all kärlek till er i er sorg! ❤️ Vi sitter lite i samma båt med sorg & saknad. Smärtan är den värsta utav alla smärtor. Jag börjar bli irriterad på folk som säger att man snart kommer ”acceptera” bortgången. Men jag vette fan…. Vill jag ens förstå och acceptera?
Stor kram!